Hunden – människans bästa vän

Hunden är människans bästa vän; därom är de flesta överens, utom då de som föredrar katter. Men frågan är då hur det blivit på det viset? Även de som föredrar katter säger ju mer sällan att ”katten är människans bästa vän”. Skälet är antagligen det rent uppenbara. Hunden tämjdes ursprungligen för att bli ett nyttodjur, ett djur som kunde hjälpa till med olika saker. Därmed inte sagt att katten var onyttig. Tvärtom, den blev ju ursprungligen tam då den drogs till våra sädeslager, och hjälpte till att hålla möss och andra småkryp i schack. Definitivt en mycket viktig uppgift.

Men det sätt hunden hjälpte till på var mer tydligt, och än viktigare – den lyssnade på vad vi sade. Att dressera en hund så att den närapå blir som en förlängning av en själv är en av förutsättningarna för att den kan fungera som ledarhund, jakthund, knarkhund och så vidare. Idag används hunden som bruksdjur i långt större utsträckning än katten, som ju utvecklats till att i princip ha blivit ett renodlat sällskapsdjur.

En riktig vän är ju någon som är med en i med- och motgångar, och hunden har under årtusendena varit en arbetskamrat bland många. Låt vara lite ludnare (ungefär som Esau), men ändock en arbetskamrat. Att den kallas människans bästa vän är därför i det närmaste en självklarhet. Den är med oss i både med- och motgångar, och gör sitt bästa för att hjälpa till, och kräver inte mycket i gengäld. Det är en riktig kompis det! Till skillnad från katten, som glatt lämnar dig om grannen öppnar burken med kattmat snabbare än dig.

Det här inlägget postades i Allmänt. Bokmärk permalänken.